Vuxendagiset

I helgen var några av pojkarna i Småland, det ligger jättelångt bort, för att springa länge. Att springa länge är nästan lika roligt som att springa fort. Den här gången startade alla samtidigt så att ingen kommer bort. Det är roligare om alla kommer tillbaka samtidigt. Nu blir det inte riktigt så ändå eftersom en del springer i förväg fast att man inte ska.


Tomas sprang fortare än de andra, men blev rädd när han blev ensam och kramade ett träd - precis som han har lärt sig att man ska. Bra Tomas!

 
Vid några tillfällen kände barnen sig osäkra på var de var, men efter att de kramat träd ett tag så kändes det bättre. Då kunde de fortsätta.


Några gånger blev barnen ledsna och oroliga när de var vilse. Då räckte inte träden till. Fröknarna fick komma och lugna barnen och visa vägen innan de kunde fortsätta själva. Men det var bara några gånger. Barnen klarade sig själva nästan hela tiden! De är så duktiga!


Om man springer jättelångt så får man ibland lite extra uppmärksamhet. Det betyder inte att man är viktigare än någon annan. Den här gången sprang Petr tillräckligt långt för att uppmärksammas lite extra. Här ser vi honom närmast kameran. De två andra pojkarna på bilden är bröder. De var också jätteduktiga.


Många var trötta efteråt, men tröttast av alla var nog en kompis till Vuxendagiset, Johan H, som bor i Uppsala. Efter två timmars springande hade han kommit nästan lika långt som de som kommit längst, men sedan tröttnade han lite. Här är en bild på honom i hans fina dagisdräkt och sovluva efter springningen.